Välkommen då för f----n!

Det dröjde ganska länge innan jag bestämde mig för att börja blogga. Dels för att jag inte riktigt hade tid, energi eller kunskap om hur man gör en blogg. Efter ett tag sket jag i alla dessa faktorer och gjorde en simpel jäkla blogg eftersom det fanns så mycket som behövde komma ur mig. 

Skriv av dig det du har inom dig har flera rått mig till! Men att skriva en massa saker utan att ha en målgrupp som läser kändes totalt främmande för mig. Varför sitta och klottra block fulla när jag inte kan få någon respons på det jag skriver? Totalt meningslöst. Möjligen blir det som en katalysator för alla ens tankar, men ändå en för simpel lösning för mig.

Läste för ett litet tag sedan i en blogg där en person skrev att det värsta den visste var när folk gnäller i bloggar. Denna person ville ha positivitet och energikickar från andra. Denna person låtsas själv att sitt liv är totalt perfekt i alla aspekter och skriver bara om massa bra saker. 

I verkliga livet ser denna persons liv inte alls ut såhär och då kan jag bli väldigt nyfiken på varför man vill visa upp en så pass falsk fasad utåt sett.

Kan jag hjälpa andra som har mått, mår eller kommer att må som jag har gjort och ibland gör så är jag bara glad för det. Här döljs inte det faktum att jag de senaste åren inte mått okej och här tänker jag minsann inte bara sitta och berätta om allt kul och bra som händer mig, FÖR SÅ ÄR LIVET INTE JÄMT! Åh känner hur jag blir förbannad bara jag tänker på den här andra personens blogg! 

OCH det värsta av allt är att många väljer att göra såhär på nätet. Åhh på Facebook är allt perfekt, på bloggen är allt perfekt, när man kommer hem och fikar hos andra är allt perfekt MEN sen blir man ivägsläpad till ett annat rum där det ska ventileras ut både det ena och andra som minsann inte är så perfekt i deras liv.

Jag kan verkligen förstå att alla inte är lika öppna när det gäller att bjuda på sig själva, och fine, det är helt okej med mig. Men att sitta och hela tiden låtsas att allt är så bra skadar nog bara en själv i slutändan. Att kunna erkänna för sig själv och för andra ATT man misslyckas med saker ibland är nog det allra mest hälsosamma.

Nu var det inte det jag skulle komma till i detta inlägg överhuvudtaget. Det jag egentligen ville ha sagt var att jag upptäckte en liten sak härom månaden som jag blev lite lätt chockad över.

 

Jag vill inte att precis vem som helst ska sitta och snoka i min blogg då jag skriver ganska så personligt ,när jag vill. (dock räknar jag givetvis med att det ändå kan vara så nu när den inte är låst). Min blogg ligger länkad via min Facebooksida som bara mina vänner där kan se. I övrigt har jag inte gjort någon större reklam för att bloggen finns och jag talar sällan om att jag har en blogg när det kommer till de utanför de närmaste. Min blogg är länkad från andras bloggar lite smått här och där men ingen direkt fara på taket enligt mig.

Däremot upptäckte jag i slutet av förra året att jag inte  hade blockerat så mycket för allmänheten från min Facebooksida som jag trott. Man har alltså utan att vara vän med mig på Facebook kunnat se bra mycket mer information om mig än vad jag vill att man ska kunna göra, endast på grund av att jag missat att kryssa i vissa saker som jag trodde att jag hade gjort.

Detta leder såklart till att alla som någonsin har försökt snoka på mig på Fejjan lätt har hittat hit till bloggen. Inte riktigt så kul kanske! 

Dock tänker jag inte låsa denna sida utan välkomnar väl helt enkelt lite skeptiskt "alla".

Jag kommer verkligen försöka tänka på vad jag skriver och lägger ut för bilder här så att inget negativt kommer ur detta!

Jag har oftast mellan 40-70 besökare per dag och kan inte förstå vilka alla dessa människor är, så nu får ni gärna vara så snälla och berätta vilka ni är! :)