tisdag 22 november 2011

whine whine whine

Ja! Vad kul! Neggoperiod igen! Slog till som en käftsmäll när jag kom till jobbet idag. Märkte hur det bara helt plötsligt började att kännas SÅ jobbigt att jag skulle sätta mig och prata med och serva folk istället för att sitta själv i ett hörn hemma, vara ifred och vila.
Allt gick från Åhhh kul med födelsedag och snart är det advent och mys och jul till Åhh allt är grått och trist och skit. PÅ EN DAG!
Nog kan det vara för att jag känner mig lite halvt febrig och känner "sjuk-smak" i halsen som gör att humöret är kasst, men detta är ju ändå återkommande känslostormar jag får varje månad. Hmm det borde vara för tidigt för PMS-psyk också...eller?
Nåväl började inte förän kl 16.00 idag, skulle bara snabbt till Jula innan för att panikhadla lite saker inför juldekorationerna som förhoppningsvis inhandlas lite senare i veckan. 
När jag väl på minuten, med andan i halsen dök upp på jobbet visade det sig att jag hade fått ut en timmes flextid jag ansökt om så jag inte började förän kl 17 istället. Tog ett snabbt varv på stan, kul, men det slutar ju alltid med att man köper något man inte skulle behövt om man inte varit där. Får nog ta och prova tröjan och byxorna både en och två gånger innan jag verkligen bestämmer mig för att behålla dem.

Det som är mitt problem är att jag ALDRIG känner mig utvilad. Idag låg jag ,som många andra dagar, i sängen till kl 14 och ÄNDÅ var jag helt slut när jag väl skulle ta mig upp. För mycket vila gör en tröttare påstår vissa. Ja kanske, men jag känner ändå min kropp så pass väl att jag känner skillnad på vanlig lathet och när något är galet med kroppen och psyket. 
Även om jag haft en ledig helg på två dagar så slappnar jag ändå inte av för hjärnan går ständigt på högvarv. Jag har fruktansvärda problem med att leva i nuet och jag går ständigt och oroar mig för tusen saker samtidigt, saker som inte ens är aktuella. Hur blir det såhär? Varför blir man såhär? Är det bara jag som är såhär?
Och framför allt en fråga jag verkligen vill ha svar på. Man har sambo, hus, hund och mycket mycket mer men varför känner jag så sällan genuin lyckokänsla? Jag känner mig allt som oftast avtrubbad från allt. Vad känner ni lycka för i vardagen? Vad lever ni för, ni som inte har barn tex? Vad gör att ni tycker om att gå upp varje dag och gå till jobbet? 
Förut kunde att gå till jobbet vara min räddning, något som gjorde att mina tankar fick en paus, om jag ens hade några dåliga tankar då. Nu är det tvärtom. Det blir jobbigare de dagar jag jobbar. Skulle behöva vila jämt jämt jämt. Sjukskrivas i flera månader tills jag verkligen skulle längta efter att få gå tillbaka till jobbet igen, eller helt enkelt ta och göra något annat. Studera så man får vara hemma mer.Jag vet inte, men tusen tankar, dom finns ständigt där.










Snubblade visst in på nya Dimoda idag.
Lite white trashinredning om man frågar mig men
man kan nog ändå plocka ut några guldkorn där.


2 kommentarer:

Sofie sa...

undrar samma sak...

Elin sa...

Nickes genisvar på allt detta är "ja det är inte så jävla kul att bli vuxen". Han menar att glädje hör ungdomen till och att det är onormalt att gå omkring och vara glad hela tiden. Inte konstigt att man blir negativ när men lever med en sån negativ sambo hahaha ;)