Anx

Och så kom det som en käftsmäll igen. Det man trodde att man skulle kunna få slippa och det som man ständigt jobbar mot. Det man trodde man skulle slippa redan för 99 gånger sedan det hände. Men så händer det igen, och igen och igen och man undrar ska det någonsin sluta hända? Ska besvikelsen någon gång avta, ska allt man börjat att bygga upp ännu en gång någonsin få vara kvar? Besvikelsen är värst. Det där man inte vill tro om någon men som man ständigt blir påmind om ändå är sant. Ville aldrig ha något som var såhär men nu är man liksom fast i det hela. Och det jävla mörkret och ångesten som följer med på köpet. Det som gör det svårt att klara av sitt dagliga liv, det som gör att man bara vill ge upp allt, det som gör att det känns som att det inte finns någon mening med någonting. Ska det någonsin kunna avta?
Men jag andas ännu. Jag andas och jag lever men jag är ändå död på något sätt. Den där jävla skiten som verkligen tar död på allt jag är men som hela tiden fortsätter att dyka upp. Jag förstår inte varför just jag ska behöva vara drabbad av denne och av detta. Många många många är i min sits och mår precis som jag och både mer och mindre och frågan är ju hur dom klarar av det hela. Det kan inte bli något roligt liv alls. Den där bitterheten som liksom genomsyrar allt man är och känner till. Det är inte lätt när man inte orkar mer.