There is a light that never goes out...

Idag är det den 24 maj, alltså den dagen pappa dog på för 6 år sedan. Det är ganska sjukt att det har gått 6 år. Det svider inte i hjärtat längre men en viss bitterhet sitter såklart kvar från själva händelsen. Alla frågetecken och all orättvisa. För er som inte vet om vad som hände så ska jag berätta för er att brevbäraren hittade pappa på trappan utanför vårat  lilla radhus mitt på dagen den 24 maj 2005. Han hade då fallit ihop efter en cykeltur. En cykeltur pappa hade tagit eftersom han skulle testa hur den nya astmamedicinen en läkare skrivit ut åt honom några dagar innan skulle fungera i hans kropp. Pappa skulle inte haft denna medicin, han hade ingen astma. Denna medicin försämrade antagligen hans redan dåliga hjärta ytterligare, och eftersom läkaren pappa hade sett någon vecka innan han dog hade både felbedömt och felmedicinerat honom så vill jag tro att detta ledde direkt till pappas "hjärtattack". Kommer aldrig glömma den dagen då mamma helt plötsligt ringde på dörren hos mig och såg ut som ett spöke och hade "något tråkigt att berätta" och all jävla skittid efter detta. Inte visste jag då att det skulle ta ett jävla halvår för oss att ens få en jävla obduktionsrapport för att överhuvudtaget få reda på vad som hade hänt.
Det var något hjärtfel. Nu har det gått så pass många år att jag inte ens minns VAD det var för fel.
Jag har ingen pappa som längre finns där och ställer upp när man behöver hjälp, eller svar på frågor. Han finns inte där att skoja med eller att bara sitta och snacka musik eller filmer eller annat kul med. Han finns inte där att träffa min livspartner som jag vet att han fullkomligen hade älskat. Han får inte se mina barn osv osv. Det är DET jag är mest bitter över. Att om läkaren  inte hade gjort denna miss så kanske pappa hade levt i flera flera år till. 


Kommer aldrig glömma sista gången jag såg pappa. Jag satt som 19-åring i kassan i en affär jag då jobbade i. Dom sålde ett badrumsskåp som jag gärna ville ha. Pappa kom såklart och köpte detta åt mig och vi småsnackade lite. Pappa hade lite bråttom iväg och det sista han sa "Ja vi ses då..Tja" sådär som han alltid sa "tja" när han la på i telefon efter alla samtal eller sådär som han alltid sa när man skulle skiljas åt.
Han gick ut från affären och verkade glad att ha sett mig och att ha hjälpt till, och det var jag med.
Det varken han eller jag visste då var att vi inte alls skulle se varandra mer....jag såg honom en gång till efter detta och det var när han låg död på sjukhuset. Det var det vidrigaste jag någonsin sett och det var på något sätt inte min pappa som låg där. Med en hemsk ansiktsfärg och en viss uppsvullnad låg han där med sina vanliga kläder med en liten blombukett instucken i knäppta händer. 
Jag klarade knappt av att se och jag ville bara snabbt få det överstökat. Det var bara inte verkligt, men på samma gång på något sjukt sätt så var det det.
Efter detta skulle jag inte ens önska min egen fiende den helvetestid som väntar efter en sådan här sak.


Det sjuka är att Niklas pappas dödsdag är en dag före min pappas.Både jag och Nicke har minnestatueringar av våra pappor på våra armar. Niklas liksom jag har valt att tatuera in dödsdagen, men han har även valt att tatuera in There´s a light that never goes out av The Smiths. Och visst är det väl så. Visst fan är det så. There´s a light that never goes out. Det finns så mycket av pappa i mig och det är inget jag någonsin kommer att få bort. Det är min eviga koppling till pappa och det är jag glad över. På så sätt kommer jag alltid att minnas hur han var.